Hur man inte reser långsamt med barn

Första regeln när det gäller att inte resa långsamt med barn är att man reser inte snabbt med barn.

Men allt är som bekant relativt. Ta ett exempel. Vi kan tänka oss en påhittad kompis. Han skulle kunna heta Oskar. Säg att han och hans vackra fru kommer på en valfri lördag att de har tappat sin pura vida och ska åka och leta efter den.

Säg att de har en snäll svärmor som gärna vill vara med några av barnen så att de reser på semester med en 1,5-åring.

Då skulle han kunna tycka att det är en briljant ide att flyga standby ned till Madrid på vinst och förlust utan hotellbokning, hitta ett mysko billigt lägenhetshotell i ett industriområde där köket är stängt. Flyga vidare på standby till San José nästa morgon. Misslyckas att boka en hyrbil för att sedan hitta en kille som kör in typ sin egen bil på söndagen för att hyra ut den. Därefter skulle man kunna missa en färja, köra en liten omväg om 3,5 timmar över någon bro och något berg. För att sedan komma fram i djungeln och hitta pura vida hemma hos våra snälla kompisar.

En knapp vecka senare kan han lämna pura vida i djungeln. Köra tillbaka till San Jose. Hinna med färjan. Lämna bilen till en annan snubbe som står på en bensinmack. (Papper och kvitton är för veklingar) Flyga till Madrid, vidare till Frankfurt, vidare till Köpenhamn, tåg till södra Sverige. För att sedan träffas hela familjen på nästkommande lördagkväll.

Fastna i Skåne. Panikboka en dyr tågbiljett för att hinna till jobbet i Stockholm måndag morgon. Få upp resten av familjen med buss på måndag kväll. Möta familjen på City-terminalen. Åka till Arlanda för att hämta bilen. Åka vidare till Norrtälje för att simskolan är där. Ta bussen nästa morgon 05.52 för att hinna tillbaka till jobbet.

Jag känner att om jag hade en sån kompis, skulle jag vilja säga till honom att det här med långsamhet, det är en bra idé. Du kanske skulle försöka jobba in lite långsamhet i ditt liv.

En idé vore att starta en blogg eller så och filosofera lite om långsamhet och dess fördelar.

Men framförallt skulle jag vilja säga till honom att det viktigaste är att prata om att ta det långsamt. Det är inte vad du gör som räknas, det är vad du säger eller skriver på bloggen.

Själv sitter jag och njuter av lugnet och den fantastiska morgonsolen på en buss någonstans nära Stockholm. Allt är lugnt och stillsamt.

Pura Vida!

Annonser

Är målet med livet verkligen att vara så effektiva som möjligt?

Det här med att leva lite långsammare är inte något nytt egentligen. Jag är heller inte ensam om att känna att det behövs.

Flera av de bloggare jag följer har skrivit saker om detta. Till exempel:

Leo Babauta – Slow down.. to enjoy life

Joshua Becker – Living life in the slow lane.

Frågan i rubriken ställs just av Joshua.

Even at home, there’s a never ending to-do list of things that need maintained, fixed or upgraded.

And we go on living as if there’s nothing wrong with this system. As if the natural progression of humankind is to become the most efficient life form on earth.

Personligen håller jag med honom om att det finns andra värden.

Jag tror problemet delvis ligger i att vi blandar ihop två begrepp och glömmer bort att det faktiskt är olika saker.

1. Det är helt mänskligt och naturligt att vilja göra saker bättre. När jag varit i länder med andra kultur har jag alltid överraskats. Inte av skillnaderna, utan av likheterna. Alla i hela världen gör sitt bästa för att få till ett bra liv. Gärna lite bättre för barnen om du har familj. Samma naturliga logik i alla länder. Ett helt naturligt önskemål.

2. Det andra konceptet är det rationella företaget. Det är självklart för ett företag att bli mer effektivt. Oavsett om du vill kalla det effektivisering, eller flödesoptimering, eller lean eller TQM (så 1990) så finns det en inneboende kraft och logik i att söka den ständiga förbättringen. Mer pengar, mindre tidsåtgång. Det är bra och naturligt för ett företag. Inget konstigt alls.

Det konstiga blir när vi blandar ihop de här två begreppen. Vi är människor. Inte maskiner. Till skillnad från de flesta företag är vi inte skapta för att vara vinstmaximerande juridiska enheter.

Tendensen just nu är att jobba extremt hårt för att vara så effektiv så möjligt. Kanske till och med köpa grejer som ska spara tid. (jag har till exempel köpt en robotdammsugare).

Ju mer jag tänker på det tror jag inte att det är målet för mänskligheten, eller för mig.

Jag ser tankegången och förstår den. Effektiviteten är ett medel för att nå ett mål. Genom att vara effektiv sparar vi tid för att kunna vara lyckligare. Tanken är god. Men det funkar inte.

Det kanske funkar för alla andra. Men det fungerar inte för mig. När jag springer för fort tappar jag bort skogen och ser bara träden. Jag behöver sakta ned för att hänga med. För att tänka de kloka tankarna. För att hinna njuta av det privilegiet som kallas livet. Jag ska fortsätta med det.

Som om det vore relaterat åker jag dessutom tåg istället för flyger idag. Allting hänger ihop.

Att skriva är en del av min nya långsamhet. Jag tvingas tänka klart. I alla fall tillfälligt.

Att ta sig tid att lösa problem

Vi har bråttom. Eller i alla fall har jag ofta bråttom. Det är så mycket jag vill göra. Mina drömmar och förväntningar överstiger ofta det faktiska resultatet. Det är både bra och dåligt eftersom det i de goda stunderna leder till att jag får mer gjort för jag vill så mycket.

I de dåliga stunderna har jag så bråttom att jag bara löser symptom och inte problem. Ta ett enkelt exempel. Det tar 40 minuter att gå till jobbet. 30 minuter att springa från dörr till dörr, inklusive dusch. Hur lyxigt och privilegierat som helst. Jag är tacksam för att jag just nu jobbar ganska nära mitt hem.

I teorin skulle detta kunna vara en fantastisk möjlighet att få in rörelse i vardagen. En promenad två gånger om dagen skulle göra stor skillnad för min hälsa, min energi och mitt välmående. I praktiken har jag tagit buss eller tunnelbana 9 resor av 10.

Hur kommer det sig?

Jo, jag har känt att det är så mycket jag behöver göra och lära mig på mitt nya jobb att jag inte har tid att promenera til jobbet. Bussen sparar 15 minuter. På väg från jobbet har jag känt att jag inte har tid, utan måste ta mig hem så fort som det bara är möjligt, för jag är redan lite sen.

Dessutom har jag lyckats gå upp en del i vikt sedan jag började jobba (FÖR TVÅ MÅNADER SEN) . Ingen katastrof, vad jag väger är inte det viktigaste i livet. Men det är ändå ett symptom på att jag inte tar hand om mig själv.

Efter tre års hälsoresa, där jag jobbat noggrant och metodiskt för att sakta men säkert ersätta dåliga vanor tog det bara någon månad att komma tillbaka till mitt gamla leverne där jag tyckte att jag inte har tid att ta hand om mig själv.

Jag tar genvägar för att hinna och i det första jag prutar på är att ta hand om mig själv. Jag sköter fortfarande maten någorlunda väl, men eftersom jag inte hunnit röra på mig äter jag aningens för mycket, för jag har ätit utifrån vanan istället för det faktiska behovet.

Det här är som tur är någonting som ligger helt inom min kontroll och som jag kan förändra, men det är intressant att det gick så fort och att det var så lätt att misslyckas med att ta hand om mig själv.

En annan sak jag inte tyckt mig haft tid med är att skriva. Trots att jag älskar att skriva. Trots att bloggandet hjälpt mig att klara upp tankar och resonemang för mig själv. Trots att det har varit något som jag mått bra av.

Min ursäkt har varit bristande motivation och inget att skriva om. ”Skrivandet ska vara lustfyllt”, vilket är sant. Men också inte, bristande lust är svepskälet. Huvudskälet är att jag inte tyckt att jag har tid eller ork.

Jag skulle kunna tänka mig att det finns en koppling mellan att inte ta sig tid att röra på sig, äta lite för mycket, sova lite för lite och ha mindre ork. Men vad vet jag, jag har inte forskat på det här.

Sittandes här i Montezuma klarnar allt. Det är klart jag har tid att ta hand om mig själv. Tid jag lägger på att ta hand om mig själv ger mig kraft och energi att göra allt det där jag vill göra. Allt annat är vansinne.

Det är dags att röra sig lite långsammare igen. Att ta sig tiden att göra saker ordentligt. Jag tänkte börja med att ta hand om mig själv igen.

”Behövde ni verkligen åka hela vägen över atlanten för att kunna komma på oväntat besök hos vänner?”

Montezuma, Costa Rica, i en gungstol.

”Behövde ni verkligen åka hela vägen över atlanten för att kunna komma på oväntat besök hos vänner?”

Min vän i Costa Rica frågade mig den frågan när vi kom på oväntat besök här i veckan. Det är naturligtvis inte sant, det går att komma på oväntat besök även i Sverige. Men det är inte vanligt, och ej heller alltid uppskattat.

Vi har flyttat till Sverige och allt är bra. Jag har nytt roligt jobb, vi har en ny fin lägenhet, vi kan träffa familj och vänner. Det är fantastiskt. Men det är inte pura vida.

Vad är då pura vida? Det är livsfilosofin i Costa Rica. Ordagrannt betyder det något i stil med ”det rena livet” men det är ett större begrepp här. Det är något magiskt och avslappnat i begreppet som är svårt att förklara eller fånga i ord.

Vad det än är tappade vi det när vi kom hem till Sverige.

Vi kände att vi behövde åka tillbaka för att se om vi kunde hitta det igen.

Minsann, här är det. Pura vida, det är lugnt, det är gladare, det finns mer tid.

Det är lätt att avfärda detta med att vi faktiskt är på semester, men det handlar inte om det. Vännerna vi träffar här är inte på semester, de har ändå hittat det.

När saker är komplexa, såsom livet i stort är, går det att skapa förståelse genom att förenkla. Förenklingarna fångar inte allt, men det gör det lättare att förstå. Bättre att förstå en del än att inte förstå något.

En förenkling av pura vida skulle kunna vara långsamhet. Det finns en positiv långsamhet här som möjliggör andra saker. Det lite lägre tempot skapar luckor av tid som fylls med eftertanke och lugn. Det finns tid att stanna och prata med varandra. Vi måste inte rusa vidare mot nästa punkt på att-göra-listan.

En sak vi tappade när vi kom till Sverige var just långsamheten. Den positiva tiden för eftertanke och förtanke. Långsam är nästan ett skällsord i vårt språk, men jag har bestämt mig för att försöka att bli mer långsam.

Därav en ny blogg. Jag har något att skriva om igen som jag bryr mig om. Som jag vill leta efter och som jag känner mig lite vilsen i.

Min första blogg handlade om att vara vilse i tokyo, den var rolig att skriva för att det fanns så mycket knasigt där. Sedan efter några år blev det vardag, och det som varit annorlunda och knasigt var nu normalt. Då fanns det inte så mycket att skriva om.

Min andra blogg handlade om att vara vilse i enkelheten och var en skildring av mina, oftast misslyckade, försök att bli minimalist. Konstigt nog, så här ett år senare så är vi mer eller mindre minimalister. Det är naturligtvis inte klart på något vis, det är en resa, men det finns inte lika mycket att skriva om längre. Inte för mig i alla fall. Inte just nu. Den bloggen får vila ett tag.

Nu blir det en ny resa, mot långsamheten. Den goda långsamheten. Inte saktmodighet eller sölighet, utan snarare en resa mot mer kvalitet, närvaro och kanske lite mer lugn i sinnet.

Det känns spännande.