verkar vara en global trend det här med långsamhet

Annonser

Att slå med lie går ganska långsamt

Efter lite för många misslyckanden när det gäller långsamheten, måste jag konstatera att det faktiskt går framåt.

Att slå med lie måste någonstans betraktas som att gå den långsammare vägen.

Precis som det så ofta är med långsamhet är det ett helt överlägset sätt att få bort saker som växt sig för långa. Om jag slår med lie, finns det en reell chans att det blir en äng över tid. Av någon anledning trivs växterna bättre med att bli avskurna, än att bli avslitna av en plasttråd. Allt blir vackrare oxh bättre över tid, för att jag tar mig lite mer tid nu.

Hur som, det var skönt och lugnande att slå lite med lie, tid att tänka lite grann.

Jag inser att jag ägnat lite för lite utrymme åt att försöka förklara vad det är jag försöker åstadkomma med min nya misslyckade långsamhet.

För mig är det lite samma sak som katten säger i Alice i underlandet, när den ska hjälpa henne att välja en av de tre dörrarna.

”Om du inte vet vart du ska spelar det ingen roll vilken dörr du väljer”

Allt för ofta går det för fort. Problem dyker upp hela tiden och måste lösas, situationer måste hanteras, saker måste fixas.

Jag måste välja rätt dörr ganska ofta, och jag gör mitt bästa för att välja rätt.

Tyvärr går det alltsomoftast för fort. Jag hinner inte med att fundera över vart jag är på väg, jag har fullt upp med att bara välja dörr.

Livet springer på, och jag hinner bara reagera, inte planera eller tänka.

Det är möjligt att denna förklaring av fenomenet skapade mer förvirring än klarhet, men jag är helt övertygad om att det går för fort just nu.

I alla fall jag behöver ta mig mer tid att tänka.

Ta ut rätt riktning innan jag ger mig på att lösa det som ligger direkt framför mig.

För som sagt, om jag inte vet vart jag är på väg, spelar det ju ingen roll jag väljer.

Långsamheten är vägen. Målet är fortfarande höljt i dunkel, men jag jobbar mot det.

Vikten av att inte träna

Det är inte alltid lätt att sätta fingret på vad som är själva problemet.

Långsamheten är helt klart rätt väg att gå, men det är förbenat svårt att få någon form av styr på det i praktiken.

Lösningen på ett sånt problem brukar vara att bryta ned det i mindre beståndsdelar, men i det här fallet har jag haft extremt svårt att lyckas.

Ett steg närmare har jag dock kommit.
Jag har inte åkt buss till jobbet den senaste veckan. Två av dagarna har jag till och med sprungit, vilket är ett helt fantastiskt lyft.

De här sista två dagarna har min energinivå varit extremt mycket högre.

Just nu är den biten på rätt väg, jag rör på mig. En dag när jag har rört på mig är i princip alltid en bättre dag.

Jag har också upptäckt det märkliga faktumet att orden spelar större roll för mig än vad jag tidigare trott.

Därför försöker jag sluta att använda ordet träna. Jag tränar inte längre.

Jag rör på mig istället. Det är det jag mår bra av.

Träning får mig inte alls på lika bra humör, för att hur jag än vrider och vänder på det hamnar det i något mentalt fack av förberedelse inför tävling. Eller tävling rakt av.

Om jag tränar, eller tävlar kommer jag in i min medfödda vinnarskallementalitet och då måste jag bli bättre. Då måste jag slå mig själv. Alla gånger när jag inte kan se en relativt omgående förbättring tenderar jag att behöva jobba med ett missnöje. Tider spelar roll, hastighet spelar roll. Allt spelar roll.

Om jag bara är ute och rör på mig spelar allt det där ingen roll. Om målet är att röra på sig kan ett löp-pass aldrig bli misslyckat.

Även om jag går halva vägen har jag ändå rört på mig. MIssion accomplished.

Det fina i kråksången är att över tid leder även vanlig hederlig rörelse till förbättring. Jag når på sikt samma mål om jag håller på.

Men jag slipper lidandet längs vägen. Faktiskt helt fantastiskt. Allting bara i hur jag lägger orden för mig själv.

Jag rekommenderar verkligen fler att sluta träna. Allt blir bättre.