Bloggandet och sökandet – Dags att förenkla

Ibland går det lite för fort.

Jag har tänkt lite på det här med mitt bloggande och kommit fram till att jag saknar skrivandet. Det behöver inte vara så fantastiskt mycket, men eftersom jag djupt i hjärtat älskar att berätta små historier passar det här formatet mig så väl.

Ambitionen är därför att börja blogga igen. Dock inte här. Jag vill fortfarande skriva om långsamheten, för jag söker efter den och den är förvånansvärt undflyende.

Däremot var det förhastat att starta upp en helt ny blogg där när vi satt och njöt av pura vida i Costa Rica. Jag tänker mig att mitt nya sökande efter långsamheten mycket väl kan inrymmas under min gamla blogg om enkelheten. Det blir bara spretigt att hålla på och bygga upp nya bloggar hela tiden.

Min tanke är att migrera de få inläggen här till den gamla bloggen, vi får dock se exakt när det händer. Man skulle kunna se det som att det här är ett sätt att jobba vidare med långsamheten, har det gått för snabbt kan man behöva rätta upp förhastade saker i efterhand.

Så det blir kanske lite bloggande. Men som sagt, åter under den gamla rubriken.

Jag tror det blir en förenkling.

Att slå med lie går ganska långsamt

Efter lite för många misslyckanden när det gäller långsamheten, måste jag konstatera att det faktiskt går framåt.

Att slå med lie måste någonstans betraktas som att gå den långsammare vägen.

Precis som det så ofta är med långsamhet är det ett helt överlägset sätt att få bort saker som växt sig för långa. Om jag slår med lie, finns det en reell chans att det blir en äng över tid. Av någon anledning trivs växterna bättre med att bli avskurna, än att bli avslitna av en plasttråd. Allt blir vackrare oxh bättre över tid, för att jag tar mig lite mer tid nu.

Hur som, det var skönt och lugnande att slå lite med lie, tid att tänka lite grann.

Jag inser att jag ägnat lite för lite utrymme åt att försöka förklara vad det är jag försöker åstadkomma med min nya misslyckade långsamhet.

För mig är det lite samma sak som katten säger i Alice i underlandet, när den ska hjälpa henne att välja en av de tre dörrarna.

”Om du inte vet vart du ska spelar det ingen roll vilken dörr du väljer”

Allt för ofta går det för fort. Problem dyker upp hela tiden och måste lösas, situationer måste hanteras, saker måste fixas.

Jag måste välja rätt dörr ganska ofta, och jag gör mitt bästa för att välja rätt.

Tyvärr går det alltsomoftast för fort. Jag hinner inte med att fundera över vart jag är på väg, jag har fullt upp med att bara välja dörr.

Livet springer på, och jag hinner bara reagera, inte planera eller tänka.

Det är möjligt att denna förklaring av fenomenet skapade mer förvirring än klarhet, men jag är helt övertygad om att det går för fort just nu.

I alla fall jag behöver ta mig mer tid att tänka.

Ta ut rätt riktning innan jag ger mig på att lösa det som ligger direkt framför mig.

För som sagt, om jag inte vet vart jag är på väg, spelar det ju ingen roll jag väljer.

Långsamheten är vägen. Målet är fortfarande höljt i dunkel, men jag jobbar mot det.

Vikten av att inte träna

Det är inte alltid lätt att sätta fingret på vad som är själva problemet.

Långsamheten är helt klart rätt väg att gå, men det är förbenat svårt att få någon form av styr på det i praktiken.

Lösningen på ett sånt problem brukar vara att bryta ned det i mindre beståndsdelar, men i det här fallet har jag haft extremt svårt att lyckas.

Ett steg närmare har jag dock kommit.
Jag har inte åkt buss till jobbet den senaste veckan. Två av dagarna har jag till och med sprungit, vilket är ett helt fantastiskt lyft.

De här sista två dagarna har min energinivå varit extremt mycket högre.

Just nu är den biten på rätt väg, jag rör på mig. En dag när jag har rört på mig är i princip alltid en bättre dag.

Jag har också upptäckt det märkliga faktumet att orden spelar större roll för mig än vad jag tidigare trott.

Därför försöker jag sluta att använda ordet träna. Jag tränar inte längre.

Jag rör på mig istället. Det är det jag mår bra av.

Träning får mig inte alls på lika bra humör, för att hur jag än vrider och vänder på det hamnar det i något mentalt fack av förberedelse inför tävling. Eller tävling rakt av.

Om jag tränar, eller tävlar kommer jag in i min medfödda vinnarskallementalitet och då måste jag bli bättre. Då måste jag slå mig själv. Alla gånger när jag inte kan se en relativt omgående förbättring tenderar jag att behöva jobba med ett missnöje. Tider spelar roll, hastighet spelar roll. Allt spelar roll.

Om jag bara är ute och rör på mig spelar allt det där ingen roll. Om målet är att röra på sig kan ett löp-pass aldrig bli misslyckat.

Även om jag går halva vägen har jag ändå rört på mig. MIssion accomplished.

Det fina i kråksången är att över tid leder även vanlig hederlig rörelse till förbättring. Jag når på sikt samma mål om jag håller på.

Men jag slipper lidandet längs vägen. Faktiskt helt fantastiskt. Allting bara i hur jag lägger orden för mig själv.

Jag rekommenderar verkligen fler att sluta träna. Allt blir bättre.

Hur man inte reser långsamt med barn

Första regeln när det gäller att inte resa långsamt med barn är att man reser inte snabbt med barn.

Men allt är som bekant relativt. Ta ett exempel. Vi kan tänka oss en påhittad kompis. Han skulle kunna heta Oskar. Säg att han och hans vackra fru kommer på en valfri lördag att de har tappat sin pura vida och ska åka och leta efter den.

Säg att de har en snäll svärmor som gärna vill vara med några av barnen så att de reser på semester med en 1,5-åring.

Då skulle han kunna tycka att det är en briljant ide att flyga standby ned till Madrid på vinst och förlust utan hotellbokning, hitta ett mysko billigt lägenhetshotell i ett industriområde där köket är stängt. Flyga vidare på standby till San José nästa morgon. Misslyckas att boka en hyrbil för att sedan hitta en kille som kör in typ sin egen bil på söndagen för att hyra ut den. Därefter skulle man kunna missa en färja, köra en liten omväg om 3,5 timmar över någon bro och något berg. För att sedan komma fram i djungeln och hitta pura vida hemma hos våra snälla kompisar.

En knapp vecka senare kan han lämna pura vida i djungeln. Köra tillbaka till San Jose. Hinna med färjan. Lämna bilen till en annan snubbe som står på en bensinmack. (Papper och kvitton är för veklingar) Flyga till Madrid, vidare till Frankfurt, vidare till Köpenhamn, tåg till södra Sverige. För att sedan träffas hela familjen på nästkommande lördagkväll.

Fastna i Skåne. Panikboka en dyr tågbiljett för att hinna till jobbet i Stockholm måndag morgon. Få upp resten av familjen med buss på måndag kväll. Möta familjen på City-terminalen. Åka till Arlanda för att hämta bilen. Åka vidare till Norrtälje för att simskolan är där. Ta bussen nästa morgon 05.52 för att hinna tillbaka till jobbet.

Jag känner att om jag hade en sån kompis, skulle jag vilja säga till honom att det här med långsamhet, det är en bra idé. Du kanske skulle försöka jobba in lite långsamhet i ditt liv.

En idé vore att starta en blogg eller så och filosofera lite om långsamhet och dess fördelar.

Men framförallt skulle jag vilja säga till honom att det viktigaste är att prata om att ta det långsamt. Det är inte vad du gör som räknas, det är vad du säger eller skriver på bloggen.

Själv sitter jag och njuter av lugnet och den fantastiska morgonsolen på en buss någonstans nära Stockholm. Allt är lugnt och stillsamt.

Pura Vida!

Är målet med livet verkligen att vara så effektiva som möjligt?

Det här med att leva lite långsammare är inte något nytt egentligen. Jag är heller inte ensam om att känna att det behövs.

Flera av de bloggare jag följer har skrivit saker om detta. Till exempel:

Leo Babauta – Slow down.. to enjoy life

Joshua Becker – Living life in the slow lane.

Frågan i rubriken ställs just av Joshua.

Even at home, there’s a never ending to-do list of things that need maintained, fixed or upgraded.

And we go on living as if there’s nothing wrong with this system. As if the natural progression of humankind is to become the most efficient life form on earth.

Personligen håller jag med honom om att det finns andra värden.

Jag tror problemet delvis ligger i att vi blandar ihop två begrepp och glömmer bort att det faktiskt är olika saker.

1. Det är helt mänskligt och naturligt att vilja göra saker bättre. När jag varit i länder med andra kultur har jag alltid överraskats. Inte av skillnaderna, utan av likheterna. Alla i hela världen gör sitt bästa för att få till ett bra liv. Gärna lite bättre för barnen om du har familj. Samma naturliga logik i alla länder. Ett helt naturligt önskemål.

2. Det andra konceptet är det rationella företaget. Det är självklart för ett företag att bli mer effektivt. Oavsett om du vill kalla det effektivisering, eller flödesoptimering, eller lean eller TQM (så 1990) så finns det en inneboende kraft och logik i att söka den ständiga förbättringen. Mer pengar, mindre tidsåtgång. Det är bra och naturligt för ett företag. Inget konstigt alls.

Det konstiga blir när vi blandar ihop de här två begreppen. Vi är människor. Inte maskiner. Till skillnad från de flesta företag är vi inte skapta för att vara vinstmaximerande juridiska enheter.

Tendensen just nu är att jobba extremt hårt för att vara så effektiv så möjligt. Kanske till och med köpa grejer som ska spara tid. (jag har till exempel köpt en robotdammsugare).

Ju mer jag tänker på det tror jag inte att det är målet för mänskligheten, eller för mig.

Jag ser tankegången och förstår den. Effektiviteten är ett medel för att nå ett mål. Genom att vara effektiv sparar vi tid för att kunna vara lyckligare. Tanken är god. Men det funkar inte.

Det kanske funkar för alla andra. Men det fungerar inte för mig. När jag springer för fort tappar jag bort skogen och ser bara träden. Jag behöver sakta ned för att hänga med. För att tänka de kloka tankarna. För att hinna njuta av det privilegiet som kallas livet. Jag ska fortsätta med det.

Som om det vore relaterat åker jag dessutom tåg istället för flyger idag. Allting hänger ihop.

Att skriva är en del av min nya långsamhet. Jag tvingas tänka klart. I alla fall tillfälligt.