Att ta sig tid att lösa problem

Vi har bråttom. Eller i alla fall har jag ofta bråttom. Det är så mycket jag vill göra. Mina drömmar och förväntningar överstiger ofta det faktiska resultatet. Det är både bra och dåligt eftersom det i de goda stunderna leder till att jag får mer gjort för jag vill så mycket.

I de dåliga stunderna har jag så bråttom att jag bara löser symptom och inte problem. Ta ett enkelt exempel. Det tar 40 minuter att gå till jobbet. 30 minuter att springa från dörr till dörr, inklusive dusch. Hur lyxigt och privilegierat som helst. Jag är tacksam för att jag just nu jobbar ganska nära mitt hem.

I teorin skulle detta kunna vara en fantastisk möjlighet att få in rörelse i vardagen. En promenad två gånger om dagen skulle göra stor skillnad för min hälsa, min energi och mitt välmående. I praktiken har jag tagit buss eller tunnelbana 9 resor av 10.

Hur kommer det sig?

Jo, jag har känt att det är så mycket jag behöver göra och lära mig på mitt nya jobb att jag inte har tid att promenera til jobbet. Bussen sparar 15 minuter. På väg från jobbet har jag känt att jag inte har tid, utan måste ta mig hem så fort som det bara är möjligt, för jag är redan lite sen.

Dessutom har jag lyckats gå upp en del i vikt sedan jag började jobba (FÖR TVÅ MÅNADER SEN) . Ingen katastrof, vad jag väger är inte det viktigaste i livet. Men det är ändå ett symptom på att jag inte tar hand om mig själv.

Efter tre års hälsoresa, där jag jobbat noggrant och metodiskt för att sakta men säkert ersätta dåliga vanor tog det bara någon månad att komma tillbaka till mitt gamla leverne där jag tyckte att jag inte har tid att ta hand om mig själv.

Jag tar genvägar för att hinna och i det första jag prutar på är att ta hand om mig själv. Jag sköter fortfarande maten någorlunda väl, men eftersom jag inte hunnit röra på mig äter jag aningens för mycket, för jag har ätit utifrån vanan istället för det faktiska behovet.

Det här är som tur är någonting som ligger helt inom min kontroll och som jag kan förändra, men det är intressant att det gick så fort och att det var så lätt att misslyckas med att ta hand om mig själv.

En annan sak jag inte tyckt mig haft tid med är att skriva. Trots att jag älskar att skriva. Trots att bloggandet hjälpt mig att klara upp tankar och resonemang för mig själv. Trots att det har varit något som jag mått bra av.

Min ursäkt har varit bristande motivation och inget att skriva om. ”Skrivandet ska vara lustfyllt”, vilket är sant. Men också inte, bristande lust är svepskälet. Huvudskälet är att jag inte tyckt att jag har tid eller ork.

Jag skulle kunna tänka mig att det finns en koppling mellan att inte ta sig tid att röra på sig, äta lite för mycket, sova lite för lite och ha mindre ork. Men vad vet jag, jag har inte forskat på det här.

Sittandes här i Montezuma klarnar allt. Det är klart jag har tid att ta hand om mig själv. Tid jag lägger på att ta hand om mig själv ger mig kraft och energi att göra allt det där jag vill göra. Allt annat är vansinne.

Det är dags att röra sig lite långsammare igen. Att ta sig tiden att göra saker ordentligt. Jag tänkte börja med att ta hand om mig själv igen.

”Behövde ni verkligen åka hela vägen över atlanten för att kunna komma på oväntat besök hos vänner?”

Montezuma, Costa Rica, i en gungstol.

”Behövde ni verkligen åka hela vägen över atlanten för att kunna komma på oväntat besök hos vänner?”

Min vän i Costa Rica frågade mig den frågan när vi kom på oväntat besök här i veckan. Det är naturligtvis inte sant, det går att komma på oväntat besök även i Sverige. Men det är inte vanligt, och ej heller alltid uppskattat.

Vi har flyttat till Sverige och allt är bra. Jag har nytt roligt jobb, vi har en ny fin lägenhet, vi kan träffa familj och vänner. Det är fantastiskt. Men det är inte pura vida.

Vad är då pura vida? Det är livsfilosofin i Costa Rica. Ordagrannt betyder det något i stil med ”det rena livet” men det är ett större begrepp här. Det är något magiskt och avslappnat i begreppet som är svårt att förklara eller fånga i ord.

Vad det än är tappade vi det när vi kom hem till Sverige.

Vi kände att vi behövde åka tillbaka för att se om vi kunde hitta det igen.

Minsann, här är det. Pura vida, det är lugnt, det är gladare, det finns mer tid.

Det är lätt att avfärda detta med att vi faktiskt är på semester, men det handlar inte om det. Vännerna vi träffar här är inte på semester, de har ändå hittat det.

När saker är komplexa, såsom livet i stort är, går det att skapa förståelse genom att förenkla. Förenklingarna fångar inte allt, men det gör det lättare att förstå. Bättre att förstå en del än att inte förstå något.

En förenkling av pura vida skulle kunna vara långsamhet. Det finns en positiv långsamhet här som möjliggör andra saker. Det lite lägre tempot skapar luckor av tid som fylls med eftertanke och lugn. Det finns tid att stanna och prata med varandra. Vi måste inte rusa vidare mot nästa punkt på att-göra-listan.

En sak vi tappade när vi kom till Sverige var just långsamheten. Den positiva tiden för eftertanke och förtanke. Långsam är nästan ett skällsord i vårt språk, men jag har bestämt mig för att försöka att bli mer långsam.

Därav en ny blogg. Jag har något att skriva om igen som jag bryr mig om. Som jag vill leta efter och som jag känner mig lite vilsen i.

Min första blogg handlade om att vara vilse i tokyo, den var rolig att skriva för att det fanns så mycket knasigt där. Sedan efter några år blev det vardag, och det som varit annorlunda och knasigt var nu normalt. Då fanns det inte så mycket att skriva om.

Min andra blogg handlade om att vara vilse i enkelheten och var en skildring av mina, oftast misslyckade, försök att bli minimalist. Konstigt nog, så här ett år senare så är vi mer eller mindre minimalister. Det är naturligtvis inte klart på något vis, det är en resa, men det finns inte lika mycket att skriva om längre. Inte för mig i alla fall. Inte just nu. Den bloggen får vila ett tag.

Nu blir det en ny resa, mot långsamheten. Den goda långsamheten. Inte saktmodighet eller sölighet, utan snarare en resa mot mer kvalitet, närvaro och kanske lite mer lugn i sinnet.

Det känns spännande.